Reflektion och state-of-the-artanalys

Reflektion kring den genomförda intervjun

En observation som jag gjorde under intervjun var att i princip alla museibesökare gick runt i smågrupper med en till två föräldrar och minst ett tillhörande barn. Det var tydligt att Polismuseet riktar sig till barn och familjegrupper, vilket också framgick av intervjun då den intervjuade berättade att hen var där med sitt barn för att delta i en barnaktivitet på museumet.

När det gäller Polismuseets geografiska läge, så verkar det vara lätt att hitta till eftersom det ligger relativt centralt vid Gärdet, alldeles intill Tekniska museet, Sjöhistoriska museet och Idrottsmuseet. Den intervjuade personen sade sig därför inte ha haft problem med att hitta dit helt utan att använda en teknisk lösning. Således behöver kanske inte vårt arbetes största fokus ligga på att utveckla den aspekten.

Polismuseet var fullt av diverse tekniska inslag, vilket den intervjuade personen hade lagt märke till, men hen såg inget dålig med tekniken. Vidare såg hen inte några direkta fördelar med den redan existerande tekniken, utan förhöll sig neutral till den teknik som hen inte hittade några direkta brister i. Helhetsintrycket verkade däremot vara väldigt positivt, och eftersom så stor del av museumets installationer var tekniktunga, så bör även intrycket av dessa ha varit positivt eftersom de inte upplevdes som hindrande, eller utstickande. Det är därför viktigt att tekniken förblir fungerande.

State-of-the-artanalys

Ett av de tekniska inslagen som var mest förekommande på Polismuseet var tryckkänsliga datorskärmar som hade placerats ut vid många av de objekt som ställdes ut samt vid flera andra strategiska ställen runt om i museumet. De tryckkänsliga datorskärmarna hade olika uppgifter, men utformningen var densamma runt om i museumet, vilket inger en viss trygghetskänsla i det att besökaren lätt kan identifiera dessa.

Vissa av dessa skärmar visade information i form av text eller rörlig grafik, medan vissa tillät användare att interagera med dem för att svara på frågor vars svarsstatistik sedan visades på skärmen. En del av datorskärmarna huserade även simpla typer av datorspel där en museibesökare till exempel kunde sätta ihop en egen polisuniform från ett antal digitala klädesplagg.

Många av dessa fungerade bra, och är säkert hyfsat underhållande under en kortare stund, men en av datorskärmarna fungerade inte alls. Den felande skärmen var troligen den mest använda eftersom den låg närmas museumets ingång, och alla besökare tvingas passera den, men hur man än gjorde, så gick det inte att markera de valbara alternativ som visades på skärmen. Muspekaren följde tryckrörelsen i horisontell led, men var fast i vertikal led i toppen av skärmen. Detta orsakade viss frustration eftersom jag – liksom andra besökare – förväntade mig att tekniken skulle fungera.

Ytterligare problem som kunde identifieras var att den applikation som kördes i datormiljön inte blockerade anrop till det underliggande operativsystemet, utan vissa gester tillät att användaren gick ur helskärmsläge och kunde flytta runt det programfönster som dök upp. Detta är inte särskilt bra eftersom en illvillig, eller tekniskt okunnig, besökare kan lyckas förstöra upplevelsen för andra. Vidare hade vissa av skärmarna sina kontrollknappar blottade – om än något dolda – vilket betyder att det var lätt att som besökare stänga av dessa eller ändra färginställningarna.

För mig står det därför klart att dessa pekskärmar kunde förbättras eftersom de ändå bidrar till museumets tekniska tillgångar. En lösning är att designa ett eget gränssnitt för hur skärmarna ska hanteras och sedan blockera all yttre åtkomst som reducerar hållbarheten. Detta är kanske ekonomiskt påfrestande eftersom det kräver en omorganisation av programvara och hårdvarukonfiguration för samtliga pekskärmar runt om i museumet.

En annan lösning, som även kan användas tillsammans med den första lösningen, är att man som museum kan ha en mobilapp som kan användas i museibesökarnas egna mobiltelefoner. Om man väljer att göra detta minskar kraven på den hårdvara som finns ute bland besökarna, samtidigt som det tillåter flera besökare att använda samma interaktiva funktion på samma gång istället för att de behöver vänta på andra. Dessutom ökar det hygienen på museumet eftersom besökarna då inte tvingas ta på samma datorskärmar, vilket annars kan bidra till smittspridning. Således verkar detta vara en hyfsat bra lösning som tål att utforskas mer.




Peter Jonsson