Sammanfattning av think aloud evaluation

Ett av problemen som lyftes fram genom en think aloud evaluation av appen var att startsidan var lite överöst med knappar eftersom vissa knappar förekom två gånger på samma skärm. Detta ledde bland annat till att en pappa började argumentera mot sin nioåriga son över vilken knapp som de skulle trycka på för att göra något. För att motverka detta valde vi att plocka bort den nedre menyn i appen på just startsidan, och istället framhäva knapparna.

Efter ändringarna så förekom inte mycket problem med start-side navigeringen.
Något annat som framkom var dock att den förklarande texten på kartskärmen inte var i fokus, så man förstod inte direkt att man kunde trycka på rum för att få veta mer. I nuläget har vi bara ett rum man kan trycka på, vilket också kan skapa förvirring. Som Vidar nämnde kan vi iterativt experimentera oss fram till hur kart-skärmen kan se ut för att vara mer användarvänlig, så att det är lätt att förstå syftet med kartan.

Något som fungerade bra var designen som ansågs vara enkel och hyfsat lätt att navigera i även om det kanske var svårt för användaren att förstå hur vissa av aviseringarna till mysteriet skulle fungera, men det är något som är svårt att implementera på riktigt i ett iterativt prototypskede eftersom den utvecklingsplattform som vi har valt inte stöder mer än digitala bilder. Ljudsignaler och vibrationer är därför omöjliga att få in i prototypen, men det är ändå något som vi kan tänka på i fortsättningen.

Ylva- Think aloud

Den senaste delen av vårt projekt har varit att genomföra en ny intervju med minst en person i vår målgrupp. Under intervjun fick personen testa att använda sig av app-prototypen vi har skapat i popapp och sedan ge feedback på vad personen tyckte var svårt respektive lätt att förstå och hitta i appen.

Jag testade appen på en pappa och hans åttaåriga dotter. Jag hade sett till innan så att de hade varsin enhet att testa appen på, i förhoppningen om att även kunna få feedback mer individuellt från de två. Det fungerade rätt bra, för de reagerade på olika saker. Pappan tyckte att det överlag var en bra och lättförståelig app, men frågade lite runt vad det var meningen att man skulle komma till för typ av sida om man tryckte på "Gå utställningen" på startsidan. Han tyckte även att det var otydlig beskrivande text i kartan, det var inte helt uppenbart att man kunde få mer info om rummen om man tyckte på dem på kartan. Hans dotter däremot hade helt andra åsikter. Hon kollade igenom allt som hade med mysteriet att göra flera gånger och hon förstod direkt att man kunde trycka på mysteriekartan (och även den vanliga kartan) för att "komma till" den platsen. Hon var även tydlig med att hon tyckte att Lisa räv var jättesöt och att hon gärna skulle gå mysteriet bara för att hjälpa Lisa räv.

Allt som allt var de två rätt överens om att appen var bra och överlag tydlig. Det som de utryckte var det största problemet var att vi inte har gjort färdigt mysteriet, så man kan inte följa det till slutet i app-prototypen samt att man inte kunde trycka på "Gå utställningen" och få någon info. När jag presenterade ideen att man om man trycker på "Gå utställningen" ska man kunna välja om man som default vill ha lång text, en kortare samanfattning eller få texten uppläst när man kommer till en viss del av utställningen var pappan positivt inställd till den funktionen.

Vidars think-aloud

Sup

Efter en vecka ledigt är jag nu tillbaka och jag kunde inte vara mer utvilad.
Vår grupp har nu gjort enligt mig en riktigt snygg prototyp och jag har gjort en think-aloud med en mor till en 15-årig dotter.
Detta gjordes efter uppdateringar sen Peters interljuv så startsidan hade nu endast en knapp för varje destination.

Det som testpesonen egentligen reagerade på i första hand var endast de sidor som inte gjorts än. Hon tyckte det var lätt att hitta rätt knapp för att ta sig till sidan jag bad om, även de som inte fanns än.
T.ex. inställningar.
Något problem som jag märkte dock var att på kartfliken så var det inte uppenbart att man kunde trycka på rum för mer information. Hon förstod det efter ett tag men jag tror inte att den förklarande texten var i fokus från början så först så undrade hon bara vad gör jag på denna sida.
Detta borde förmodligen åtgärdas genom tester av olika textstorlekar och placeringar för att ta reda på vad som skulle vara bäst. så vi kan lista ut hur den förklarande texten kan komma i fokus först.
Första åtgärden borde nog vara att förstora texten.

I överlag så gillade hon appen och tyckte mysteriet var intressant (Hon kom till och med med egna förslag på pussel till de svårare mysterierna).
För tillfället så fick jag dock känslan att det inte är mycket vi kan hitta förens vi utväcklat appen mer.

Personligen så tyckte jag att think-aloud övningen gick bra. förhoppningsvis fortsätter det gå lika bra i framtiden.

Vidar out.

Think aloud evaluation

Under den senaste veckan har jag utfört en så kallad ”think aloud evaluation” av den app som vi utvecklar för användning i och omkring Polismuseet. Jag riktade in mig på en far som var ute på promenad med sin nioåriga son. Ingen av dem hade varit på Polismuseet tidigare, men de hade båda hört talas om museumet genom nioåringens kamrater som hade varit där med sin skolklass under hösten. Jag bad dem att använda den interaktiva prototypen som vi har tagit fram av mobilappen och steg ur bilden ett tag för att observera de två apptestarna.

Det första och största problemet som de stötte på var att de inte visste vad de skulle trycka på för knappar när de var på appens startsida eftersom det fanns dubbla uppsättningar av vissa knappar. Detta orsakade förvirring då pappan ville trycka på den knapp som såg stor ut och var placerad på mitten av mobilskärmen, medan den nioåriga sonen hellre ville trycka på en mindre knapp med en liten ikon i botten av skärmen. En mindre konflikt uppstod som förstörde användarupplevelsen, och från detta valde vi att plocka bort den nedre menyraden från startsidan för att förenkla användandet.

Ett annat problem som de upplevde var att det kanske kunde vara svårt att upptäcka notifieringar och meddelanden om var olika ledtrådar fanns i mysteriet eftersom appen krävde uppmärksamhet i form av att man tittade på den då och då. En lösning till detta skulle kunna vara att använda sig av vibrationer eller möjligen ljudsignaler som inte stör omgivningen för mycket för att signalera nya meddelanden i appen. Detta är dock något som inte går att införa i den typ av interaktiva prototyp som vi har utvecklat eftersom den helt och hållet bygger på en form av digitaliserad pappersutveckling i sann quick and dirty-anda genom verktyget Popapp (http://popapp.in). Däremot är det ändå något som man kan ha i åtanke vid nästkommande iterationer om sådana görs. Kanske går problemet också att lösa på något annat sätt.

Något som däremot fungerade bra enligt dem var designen som de tyckte var enkel och ändamålsenlig, och de hade inga större problem med att navigera runt i appen för att utforska de alternativ som fanns. Pappan tyckte att mysteriet verkade spännande, och det intresserade även den nioåriga sonen som gärna ville dit efter att ha använt appen trots att den inte har någon riktig koppling till Polismuseet eller deras verksamhet.

För att sammanfatta think aloud-utvärderingen på ett mer kortfattat sätt, så kan man säga att det mesta fungerade bra, men att det i framtiden skulle gå att förtydliga vissa delar av mysteriet i form av tydligare notifieringar. Detta är det viktigaste eftersom mysteriet är appens stora fokus eftersom det var just mysteriet som lockade besökare till Polismuseet enligt de tidigare utförda intervjuerna på plats.

Peter Jonsson

Bilder från förra övningen samt Reflektion över prototyp

Under den senaste veckan har vårt projekt fortgått i en ny form. Då fokus tidigare låg på teorin bakom produktutveckling, har nu arbetet övergått till faktisk produktframtagning i form av tillämpade designer. Nedan följer ett par skisser som visar vår tankegång i framtagandet av den första prototypserien.

Vår prototyp är en app som designas för att passa alla - stora som små. Det centrala i appen är ett mysterium likt det som Polismuseet redan har i dagsläget, men på en mer personlig nivå. Detta gör att besökare kan lösa mysteriet när som helst förutsatt att de är på plats i museet. Något som är viktigt är designens enkelhet eftersom även de minsta besökarna ska klara av att använda appen för att gå igenom mysteriet och läsa på mer om de olika museiföremålen. Även om de yngsta besökarna kanske inte klarar av att läsa, så ska de ändå kunna använda appen till att ta del av annan media som till exempel filmklipp och bilder som är relaterade till utställningarna. 

En annan aspekt som vi tyckt är viktig är att man ska kunna läsa samanfattningar eller längre stycken om den aktuella delen av utställningen beroende på vad man själv vill. Man ska även kunna lyssna på texten och titta på filmer i appen, för att undkomma det nuvarande problemet att korta barn inte kan se filmerna då skärmarna är för högt upp. 

Läseseminarium 2

Nu har vi haft läseseminarium igen, vilket betyder att vi har diskuterat en mängd punkter inom projektgruppen.

Kapitel 11

Vi har diskuterat följande punkter:

·         quick and dirty evaluation

·         usability testing

·         prototyping

·         plus- och minusscenarion

·         iterering

·         low/high fidelity

Kapitel 13

Vi har diskuterat följande punkter:

·         DECIDE

·         strukturerade/semistrukturerade/ostrukturerade intervjuer

Kapitel 14

Vi har diskuterat följande punkter:

·         GOMS

·         Fitts’ Law

·         Testvariabler

·         Matched participant’s design/same participant’s design

·         5-12 användare tillräckligt vid tester

Frågor

Är quick and dirty verkligen ett vetenskapligt namn?

Metoden quick and dirty är inte så vetenskaplig enligt vår mening, så namnet är inte heller det.

Vad är det bästa sättet att utvärdera på i vårt fall?

Vi tror att det bästa sättet att utvärdera vårt arbete på är att plocka fram en lista över vad vi vill uppnå i det ideala fallet, för att sedan försöka bocka av så många punkter på listan som möjligt.

Vilka (lågnivå) metoder skulle vi använda oss av om vi hade haft mer tid och resurser?

Vi skulle ägna mer tid åt att iterera över vår design samtidigt som vi gärna hade involverat någon från vår målgrupp (en besökare på Polismuseet). Vi tror att detta skulle leda till en bättre produkt i slutändan. Vidare skulle vi ägna mer tid åt att utvärdera och användartesta våra prototyper i varje stadium av iterationen. Vi skulle gärna bredda expertisen inom gruppen, och då gärna med personer från Polismuseet som faktiskt vet hur allting fungerar där.

Hur många bör man vara inom en utvärderingsgrupp för att tillsammans kunna hitta så många brister på ett så effektivt sätt som möjligt?

Boken säger fem till tolv, men vi anser att det går bra i mindre grupper än så om målgruppen är välspecifierad. Det hjälper även om den produkt som man försöker ta fram har en strukturerad bas i form av planering och dokumentering i ett tidigt stadie.

LäseSemenarium 2

Yo!

Inför dett semenarium skulle vi läsa viktiga texter om hur man utvärderar. Här är mina anteckningar om det.

Det som las mest fokus på är hur man frågar användare och experter. Det fanns interljuver som typ strukturerade, semi-strukturerade och ostrukturerade.
Man borde välja noga utefter vad man ska utvärdera. Det är viktigt i allmänhet att tänka över varje steg i hela arbetsprocessen faktiskt. Om man kan göra något effektivare så borde man göra det.
t.ex. skära sitt kött medan man väntar på att alla andra tagit (referens till konversation jag hade tidigare i veckan).
Det fanns olika sätt att fråga också som quick and dirty (är det verkligen ett vetenskapligt namn?),
använbarhets testing, fält studier och förutsägbar utvärdering.
De kan alla användas i olika situationer.

Vi ska snart börja med vår prototyp så därför är det bra att läsa mer om dessa områden så att vi kan utväckla prototypen på bästa möjliga sätt.

Boken hade även mer info om hur man ska fråga experter. Det är bra att veta då experter vill man ha så mycket info ur på så kort tid som möjligt så man inte tar upp för mycket av deras dyrbara tid.
Därför är det viktigt att man är väl förberedd inför ett möte med en expert.

Som fråga undrar jag(Vad är det bästa sättet att utvärdera på i vårt fall?);

Vidar out!

Ylva- Inför läseseminarium 2

Inför morgondagens läseseminarium har vi läst om prototyper och prototyputveckling. Tidigt i detta avsnitt skriver de i boken om upprepad design - utvärdering - ny design, ett koncept som hela gruppen var positiva till vid förra läseseminariet, att iterativt arbeta fram den bästa modellen. Jag hoppas verkligen att vi hinner testa denna metod så genomgående som möjligt och att vi hinner med flera iterationer innan vi ska presentera vår prototyp.

Det finns två huvudsakliga prototypgrupper, low-fidelity och high-fidelity. Low-fidelity är "budgetvarianten" där prototypen kanske inte är färdig i fysisk form, utvärderingar blir mer teoretiska och high-fidelityprototyper är färdiga för att testas ordentligt av allmänheten, men är väldigt mycket dyrare i de flesta fall. Vi kommer bara ha den ekonomiska möjligheten att göra en low-fidelityvariant, men jag vill att vi ändå ska fundera på hur vi skulle vilja gå till väga om vi hade möjligheten att göra en high-fidelityvariant för att få in så många perspektiv som möjligt.

Senare tog boken upp en annan sak som jag tycker är väldigt viktig, när, var och hur man ska utvärdera prototypen. Vi kommer kanske inte ha möjlighet att testa den på det sättet vi skulle vilja, men jag tycker att det är viktigt att vi funderar på hur, när, vem och var vi skulle vilja utvärdera vår färdiga prototyp. Eftersom vi har en målgrupp på ett visst ställe är det nog bra att utgå från dessa punkter, men finns det andra saker som spelar in så pass mycket att vi skulle vilja ta hänsyn till dessa? DECIDE- uttrycket fastnade jag för, det beskriver hela processen kort, koncist med fortfarande tydligt och de sex punkterna kan vara värda att titta på ett par extra gånger under processen, så vi vet vart vi är på väg och vad som bör bli nästa steg. Men även för att komma ihåg till exempel första punkten- determine the goals. Jag tror att det kan vara lätt att svepas med av processen och nya ideer som ständigt dyker upp, men det är viktigt att vi fortfarande vet vad vill uppnå och för vem vi vill uppnå det. Inte för oss själva, utan för att besökarna på museet ska få ut så mycket som möjligt utan krångel.

Emmas 2:a seminarietext

Woop, dags för andra seminariet. Roligt att vi har kommit igång med prototyper nu också!

Något som stod i boken, men som jag inte vet att jag hört på någon övning eller föreläsning, är att scenarion kan vara både positiva och negativa, något som kallas plus- och minusscenarion. När vi skrev scenarion tror jag att alla skrev minusscenarion, men om vi skulle ha gjort plusscenarion också hade vi fått med mer av de sakerna som redan fungerar bra på muséet, och inte bara sådant som vi tycker behöver ändras.

Vi har ännu inte kommit så långt att vi kan utvärdera någon produkt/prototyp,  så jag vet inte vad vi skulle komma att testa, och vilka variabler som skulle ingå i testerna (inte för att vi ska göra några användartester alls, eller hur?). Om vi skulle ha utfört användartester skulle jag gärna prova att använda konceptet matched-participants design, om inte testerna är helt oberoende, för då skulle såklart same participants användas. Allra oftast är nog testerna beroende, och då tror att idén med att man delar upp deltagarna i matchande grupper och sedan låter de göra ett test var är bra. En väldigt stor nackdel är dock att den metoden är mycket mer tidskrävande eftersom alla deltagare måste matchas så bra som möjligt.

Att 5-12 användare anses vara tillräckligt många för att ge ett accepterat resultat vid testning tycker jag låter lite lite, men det borde också bero på bl.a. hur stor målgrupp man har. Om målgruppen är väldigt specificerad behöver inte så många användare testa produkten, eftersom man ändå får med alla i målgruppen.

När jag tänker på hur vi i gruppen har jobbat med att ta fram prototyper så inser jag att vi inte har använt oss av någon metod så utförligt som de är beskrivna i litteraturen. Det är antagligen för att vi inte haft så mycket tid på oss, framför allt inte att sitta ner tillsammans och jobba fram prototyper genom bl.a. iterering. Något som jag tycker att vi ska fundera på under seminariet är vilka (lågnivå) prototypmetoder vi skulle använt oss av om vi hade getts mer tid.

Inför läseseminarium 2

Imorgon är det dags för läseseminarium 2 i MDI-kursen. Det är därför hög tid att reflektera över innehållet i kurslitteraturen – i synnerhet boken Interaction Design - Beyond Human-Computer Interaction, 3rd Edition (2011) av Preece, J., Rogers, R., Sharp, H. Nedan följer mina egna tankar om materialet.

Liksom jag nämnde tidigare i mitt inlägg inför läseseminarium 1, så är quick and dirty evaluation något som jag finner väldigt intressant, och mitt intresse för ämnet har knappast minskat. Tillsammans med viss usability testing tror jag att det är möjligt att skapa i princip vad som helst och sedan tillämpa prototyping. Visserligen ska vår slutliga produkt inte vara helt fungerande, och således får kanske användarvänlighetsdelen helt utvärderas av oss, vilket troligen resulterar i en mindre fungerande prototyp i slutändan, men den fältstudie som vi har utfört bör kunna stå som en stabil bas tillsammans med de personas, scenarios och pain points som vi har tagit fram. Möjligen kan ramverket DECIDE underlätta processen något, men utvecklingsstegen känns ändå rätt så klara: iteration är a och o. I andra projekt kan nog även GOMS hjälpa till, men för vårt projekt känns det som om det skulle kunna stå i vägen för något annat, men det ska bli intressant att prata med gruppen om eventuella användningsområden.

Något som också märks mer och mer allteftersom projektet fortgår är den extrema vikten av kommunikation mellan alla involverade parter. Något som slog mig för inte allt så länge sedan var till exempel hur enkelt det var att arbeta fram två personas, fyra olika scenarios och en hel drös med pain points samma vecka. Det var inget som jag kanske tänkte på då, men eftersom kursboken behandlar just vikten av kommunikation – dock mest i form av strukturerade och ostrukturerade intervjuer och införskaffning av information genom andra källor – har jag börjat uppskatta den delen betydligt mer än tidigare.

Min fråga till gruppen är som följer: hur många bör man vara inom en utvärderingsgrupp för att tillsammans kunna hitta så många brister på ett så effektivt sätt som möjligt?

Peter Jonsson

Pain points

Problem/möjlighet	Maja Andersson	Robin Berg Erlandsson
Svårt att läsa pekskärmars innehåll	4	1
Svårt att koncentrera sig på att lösa fall eftersom man behöver läsa	5	1
Svårt att koncentrera sig på att lösa fall när det finns mycket annat roligt att göra	4	2
Hörlurar som alla använder samlar mycket baciller	1	4
Hörlurar kan vara svåra att rengöra	1	4
Hörlurar är opraktiska	2	2
Skattjakt är inte vuxenanpassad	2	5
Inga fotöljer	1	1

1: Väldigt viktigt --- 5: inte viktigt

Senario med Maja: hörlurar

Det har gått tre veckor på höstterminen för Majas döttrar och förra helgen jobbade Maja på lördagen, trots att hon verkligen försöker ha den fri för döttrarna. Så den här helgen har Maja tagit med dem till Polismuseet, ett ställe både hon och framförallt hennes döttrar har velat besöka.

När de kommer till museet är det rätt mycket folk, främst föräldrar med sina barn. För barnen börjar snart en mysterievisning och Maja pratar med Greta, som är åtta och två år äldre än Tyra, och ser till att Greta ska gå tillsammans med Tyra. Flickorna har mycket mer energi än Maja och kommer vilja springa runt överallt, speciellt när det är mysterievisning. Därför låter Maja dem gå ensamma, för då kommer de förmodligen ha det roligare, men ser till att de har koll på var de kan gå och vem de kan prata med ifall de inte hittar henne.

När Tyra och Greta har sprungit iväg på mysterievisningen börjar Maja själv gå runt i museet och tittar på de olika utställningarna. Hon läser alla texter och kollar på videoklippen som spelas upp på vissa ställen. Men hon tycker det är lite jobbigt, för överallt finns det hörlurar där man kan lyssna på berättelser om vad som hände och hur polisen hanterade vissa fall, kopplat till de texter och montrar som är i närheten. Men eftersom det är precis i början av en ny termin för barnen vet Maja att det kan finnas väldigt mycket baciller på de många hörlurarna och i värsta fall har det hamnat löss i hörlurarna. Hon vill verkligen inte riskera att bli sjuk när hon har så mycket att göra med jobbet och familjen, så hon låter bli de flesta hörlurar.

När Maja, Tyra och Greta sedan åker från museet tycker Maja att det var synd att hon inte bestämde sig för att lyssna i alla fall, för allt var intressant och hon hade velat lyssna på lite mer om vissa saker.

Persona 2 Robin Berg Erlandsson

Robin Berg Erlandsson, 8 från Sickla

Bor tillsammans med mamma Yvonne, pappa Ulf, lillebror Rasmus och en storasyster Livia.

Robin går i andra klass i Sickla Skola och tycker om att spela fotboll på rasterna och efter skolan. Hans favoritämne i skolan är idrott och han ser mycket upp till sin morbror Fredrik som är polis.

Robin drömmer om att bli antingen fotbollsproffs, brandman eller polis som morbror Fredrik. Han gillar stora fordon och utryckningsfordonens sirener. Robin har dyslexi och har därför svårt i engelska och svenska, så han ser inte en lång akademisk utbildning som ett roligt alternativ. Han föredrar istället att göra praktiska saker själv.

Persona 1 Maja Andersson

Maja Andersson, 37 år från Solna

Maja skiljde sig för två år sedan och fick då full vårdnad av sina två döttrar Greta och Tyra.

Hon har ett eget företag och arbetar nästan hela tiden och har knappt tid för barnen. Därför tar hon till vara på lördagarna, som hon planerar speciellt för spendera tid med barnen.

Majas företag gör vinröda parkeringsautomater och det går väldigt bra för företaget. Därför är Maja ofta på bra humör och tjänar massa pengar som hon inte har tid att göra av med även om hon gärna köper extraliv till spelet Candy Crush Saga.

När Maja var yngre så var hon vindsurfingmästare i Malysia. Hon drömmer fortfarande om de dagarna, men efter att hennes mamma Anna dog kände hon att hon behövde göra något mer seriöst med sitt liv. Efter Annas död har Maja även börjat vara mer uppmärksam för var det kan finnas sjukdomsorsakande baciller, som på handtag och andra ytor många personer rör.

Maja tror fortfarande att hennes mamma var besviken över henne när hon dog och hon får ofta råd om att hon borde gå i terapi.

Hon har låtit sina barn ta över hennes kapsylsamling från när hon var liten. Utöver det så uppmuntrar hon sina barn till att vara nöjda med sig själva och inte låta sig formas av samhället. Hon hatade hur hennes egna föräldrar alltid var negativt inställda till hur hon höll på med vindsurfing när hon var ung, de tyckte sporten var för maskulin.

Därför är hon jätteglad över att hennes barn gillar poliser.

Maja har funderat på att gifta om sig men har inte fått något förhållande att fungera sen hennes döttrars far. Det gör det inte lättare att hon knappt har någon fritid att träffa någon på.

Emma scenario med Robin

Idag har Pappa Ulf med sönerna Robin och Rasmus i familjen Berg Erlandsson en grabbdag, och de ska besöka Polismuséet.

Robin är den i familjen som ser mest fram emot besöket. Han har hört från sin pappa, som har varit inne på hemsidan, att man kan lösa egna fall på muséet genom att leta och följa ledtrådar.

Väl på muséet går de först till barnhörnan. Där hittar Robin den första ledtråden till fallet. Några fler ledtrådar finns i barnhörnan, men för att sedan fortsätta att lösa fallet ska man leta efter ledtrådar ute på utställningen. Eftersom Robin vill hitta nästa ledtråd bestämmer sig Ulf för att ta med båda sönerna ut i utställningen.

Det som där ute fångar barnens uppmärksamhet är polisbilen, och efter att den är väl utforskad påminner Ulf Robin om fallet som de höll på att lösa. Trots att Robin är intresserad av fallet är det mycket annat på muséet som tar hans uppmärksamhet, vilket ju inte är konstigt. Men Rasmus vill hellre tillbaka till barnhörnen, och Ulf säger att Robin får fortsätta med fallet själv (det är antagligen inte troligt att en förälder skulle släppa sitt barn helt fritt på ett ställe de inte varit på innan, och där det finns saker som inte ska röras, men Ulf tänkte väl inte igenom situationen så mycket).

Robin letar efter nästa ledtråd på andra våningen, och hittar den precis vid trappan. Dock orkar han inte läsa texten om var nästa ledtråd finns, för han tycker att det är väldigt jobbigt att läsa. Det slutar med att han springer runt på andra våningen och letar efter ledtrådar och andra roliga saker på måfå, tills hans pappa och lillebror kommer, och de alla tre går runt tillsammans och kollar på resten av utställningen innan de åker hem.

Scenario: pekskärmsanvändning

Åttaårige Robin är på Polismuseet i Stockholm med sin mamma Yvonne och lillebror Rasmus under en söndagseftermiddag. Museumet är fyllt med material från riktig polisverksamhet. Eftersom Robins morbror Fredrik är polis är Robin intresserad av att själv söka sig till polisyrket i framtiden. Det är Robins första besök på museumet, och på grund av sitt intresse vill han lära sig mer om de utställda föremålen.

Vid samtliga installationer av utställda föremål finns pekskärmar som man kan använda sig av för att läsa mer om installationerna. Tyvärr är pekskärmarna placerade för högt upp för åttaårige Robin som därför måste anstränga sig för att nå upp till pekskärmarna. Vidare har han svårt att läsa skärmarnas innehåll på grund av andra museibesökare som tränger sig mellan Robin och den pekskärm som han försöker använda framför en gammal polisbil.

Samtidigt som Robin har svårt att se pekskärmens innehåll, så har han ännu svårare att läsa och ta till sig informationen eftersom hans dyslexi gör att det tar lång tid att läsa innehållet. Mamma Yvonne och lillebror Rasmus känner att de har varit på museumet ganska länge, och att de snart borde ge sig av. Detta leder till att Rasmus blir stressad och får ännu svårare att koncentrera sig på att läsa mer om den gamla polisbilen.

Scenario vidar

Scenario

Maja har åkt till Polis-museumet med sina barn. Barnen är jätteintresserade av allt och springer in medan Maja betalar.
Maja har tappat bort sina barn men hon vet att de klarar sig själva.
Maja går och kollar på utställningarna istället. Hon är föundrad över hur trevligt det är med poliser när de inte slänger in en i fyllecellen.
Hon är också sur över könsseperationen för poliser för i itiden.
Hon testar några frågor på en pekskärm men den fungerar inte ordentligt så hon går vidare.
Hon testar att trycka på en knapp på en telefon som ringer. Då får hon höra ett samtal mellan någon som gillar att klaga och polisen. Det var småkul.
Sen ser hon sina barn, de sitter i den polisbilen.
Hon går fram till dem.
"Har ni kul?" Frågar hon
"Jaaa!!" Säger barnen i kör varefter de drar med maja på en skattjakt.
Skattjakten tycker barnen är kul men maja tycker att det kunde finnas en del mer vuxenriktade frågor också.
Efter att ha gått runt ett tag så vill maja sitta ner. Hon har ingen automatisk fotölj så hon kan inte sätta sig direkt. Som tur är finns bänkar överallt så det gör inget.
Sen åker maja och barnen hem.

Vidar out

Emmas Intervjureflektion

Reflektion av intervju

Även om vi inte såg några vuxna på muséet som var där utan föräldrar så var jag den enda som lyckades fånga en förälder med sitt barn; alla de andra föräldrarnas barn var på guidad tur tror jag. Barnet svaret inte på så många av frågorna, vilket inte är konstigt då frågorna var kring teknik, något som barnen inte tänker på så mycket.

Denna förälder verkade tycka att besöket skett utan problem så här långt. De hade också uppmärksammat den mesta av tekniken som fanns, utom filmerna då.

Det som barnen tyckte var roligast var att lösa fall och polisbilen. Även om vi inte ställt upp en hypotes så gissade vi nog att fallen och polisbilen var de roligaste för barnen. Från min intervju fick jag inte ut vad föräldern tyckt bäst om, något som jag kanske borde ha frågat om.

Jag vet inte om det finns något mer att säga om intervjun. Jag skulle kunna ha frågat något om hur de upplevde hemsidan, men jag gick ganska mycket efter manus, och ville inte heller dra ut på intervjun.

State-of-the-art-analys

Jag var inte själv inne i barnavdelningen, så jag vet inte hur pass tekniskt fallet där inne var. Om det var teknik inblandad så var den nog inte elektronisk. Ute i muséet verkade de också ha ett fall, för på ett ställe såg vi ett fotsteg, ett förstoringsglas och en kort text om var man skulle fortsätta leta, och det såg väldigt intressant ut för ett barn.

En annan ska som vi såg på muséet var en guidad tur för barn, eller det var snarare ett mysterium som skulle lösas med hjälp av barnen. Även om vi då som sagt inte såg så mycket av fallen på muséet, så verkade det vara ett väldigt bra och intressant upplägg på det vi såg.

Med utgångspunkt i att jag tror att poliser använder mer elektronisk teknik när de löser fall "på riktigt", så tror jag att man skulle kunna göra fallen på muséet ännu roligare att lösa om man la in mer elektronisk teknik.

Jag har flera olika tankar på hur det skulle kunna göras. Ett första förslag är att barnen får hjälp av en GPS när de letar ledtrådar på muséet, t.ex. så att varje gång de får en ny ledtråd läggs en position in i kartan. Ett annat förslag är en handdator/kamera som kan användas för att identifiera vems ett fingeravtryck eller fotavtryck är genom att fotografera det (alltså så klart inte på riktigt utan för fiktiva personer i fallen). En handdator skulle också användas till att visa filmer och berätta historien i fallen, istället för att ha text som den vi såg vid fotsteget och förstoringsglaset på muséet.

För att en handdator skulle passa barn så måste den vara väldigt enkel att använda. Om den skulle vara en kombination av de tre förslagen som jag nyss nämnde, skulle den t.ex. plinga när man kom till ett visst ställe i muséet och då visa en film med info om vad man ska göra som nästa steg i fallet. Filmerna som den visar kan ju också vara informativa, som en del av muséeutsställningen.

Jag tror på min idé i alla fall, och hoppas att det är något som vi kan bygga vidare på.

Emma Nimstad

Reflektion av intervju

Min Interljuv teknik var inte särskilt bra kände jag. Jag pratade för mycket själv och gav den interljuvade lite utrymme att svara på frågorna. Frågorna stäldes även på ett sätt som inte uppmuntrade till utveckling. På så sätt fick jag mycket ja och nej svar och inte så mycket utvecklade svar som skulle kunna hjälpa vårt projekt.
Idéer som jag än så länge haft för projektet är fåtölj som följer efter en i museumet så man kan sätta sig ner var som helst utan att behöva bära något. Man kan väl också kanske kunna åka runt i den också (Emma tyckte det var viktigt).
Annars så skulle man kunna ha en app till mobilen eller en touchplatta att hämta i receptionen som kan beroende på var man är i museumet ge förslag på intressanata saker i närheten och även hjälpa till med vart man kan gå ifall man undrar.
Mitt tredje alternativ som den interljuvade hjälpte mig med är små sändare som man kan sätta på barn för att hela tiden kunna veta var i museumet de är.

Mitt intryck av museumet var att det redan var vädigt teknik kraftigt. Det fanns touch-skärmar, hörlurar och annat tillhörande de olika utställningsföremålen.
Det gjorde mig ganska imponerad faktiskt då senast jag var på museum så känndes allt ganska otekniskt.


State-of-the-art-anlysis

Det var klart att museumet var medvetna om sin målgrupp då det fanns aktiviteter för barn samtidigt som det informerades bra om Sveriges Polis.
Den nyare tekniken bestod i första hand av pekskärmar. Dessa kunde man bland annat göra tester på för att se statestik över vad olika personer tyckte om polisen och några moralfrågor.

Det fanns även lite äldre teknik som hörlurar som man kunde lyssna på polisrelaterade monologer i om man tryckte på en knapp.
Dessa var enligt mig inte särskilt intressanta och det finns nog rum för förbättring.

Pekskärmarna var bra. De var intressanta men de fungerade inte perfekt. Det var fördröjning på komandon och en var felkalibrerad så man inte kunde använda den.

Jag tänker utvärdera min fåtölj idé då det är min favorit, även om den kanske inte är den bästa.

Något som jag alltid kännt saknas när jag är på museum är någonstans att sitta. Jag gillar att sitta ner och gärna bekvämt. Men det är jobbigt att bära med sig en museum pall.

För att en fåtölj ska kunna följa efter en så behöver den en motor och hjul. Dessutom vill man att den ska ha en karta över museumet så att den kan hitta. Om man har sändare på olika ställen i museumet som fåtöljen kan mäta avstånd till så vet den hela tiden var den är.
Dessutom så är det viktigt att den inte krockar i saker. Så speciella vägar som fåtöljen kan följa är bra. Även sensorer är bra och värmekamera så att den inte krockar i mäniskor.

Det stora problemet är att det finns trappor på museumet. Jag tänkte det kunde lösas med övervånings fåtöljer och undervåningsfåtöljer.



(I blogginläggen har jag hitils hållit ett ganska oformelt språk. Detta är då jag anser att det passar till en blogg. Så jag använder blogg-språk.)

Vidar out

Sista intervjun på muséet

Intervju med förälder 39 år och barn 7 år

Jag: Varför har ni kommit till Polismuséet?

Förälder: Det var du som valde.

Barn: Ja, för att jag har varit här förut och min lillebrorsa har inte vart här, så jag ville leka lite med honom där inne, och ville ge honom lite kul.

Förälder: Och då sa jag ja.

Jag: Tyckte ni det var lätt att hitta hit?

Förälder: Ja.

Jag: Använde ni någon teknik inför ert besök på muséet?

Förälder: Jaaaa kollade i mobilen vilken buss vi skulle ta.

Jag: Ja. Inne på hemsidan?

Förälder: Ja, hemsidan och sen SL.

Jag: Funkade det bra, var hemsidan tydlig?

Förälder: Ja.

Jag: Det är bra. Vad har ni sett för teknik här på muséet?

Förälder: Eehm, vad har vi sett? Eeeeeehhm. Vi löste ett fall inne på barnavdelningen där, och då var det olika, ja vad var det då, då var det olika högtalare och, ja det var ganska sådär analogt. Det var mer bilder och ljud. Och sen var det den där spegelboxen där borta med lampor man kan tända. Vi har inte varit runt så mycket ännu.

Barn: Nej.

Förälder: Vad har vi sett mer? Också polisbilen som man kan sitta i och sådär.

Jag: Ja, dom har ju mycket, dom har ju högtalare och sånt mycket också, och filmer.

Förälder: Ja, filmer har vi inte sett, men högtalare som sagt.

Jag: Ja, det har funkat bra det? Eller tycker ni, är det något som vart dåligt?

Förälder: Nej, allt har funkat.

Jag: Ehm, ja. Har in haft något problem under ert besök? Det behöver inte vara teknikrelaterat.

Förälder: Nej.

Jag: Okej, av det ni har sett hittills. Ni har bara vart här nere?

Förälder: Ja precis.

Jag: Eeh, vad har vart det bästa här hittills?

Förälder: Vad har vart bäst hittills? Vi har ju inte vart runt så mycket, men, det har vart...

Barn: Jag tror att lösa fall, tycker jag.

Jag: Ja, det verkar roligt.

Förälder: Och polisbilen tror jag <lillebrors namn> tyckte var roligast.

Emma Nimstad

Vidar transkriberad interljuv

Vidar - Vidar
Den andre personen - DAP




VIDAR
Så varför valde du att åka hit?

DAP
För att mina barn tycker om poliser.

VIDAR
huh, okej
Var det lätt att hitta hit? Hur gjorde ni för att komma hit?

DAP
Vi åkte tunnelbana.

VIDAR
Så ni visste var museumet låg redan innan?

DAP
Nej, Vi googlade.

VIDAR
Precis googlade, Så nästa fråga var det lätt att förstå all teknik innan ni kom hit, var det t.ex. lätt att hitta när ni googlade?

DAP
Ja

VIDAR
Vad tycker ni om tekniken på det här stället, är den bra?

DAP
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med.

VIDAR
Tänker ni på t.ex att det är mycket skärmar nuförtiden? Det var det inte för i tiden.

DAP
Alltså det var sjukt många år sedan jag var på museum senast.

VIDAR
OKej.

DAP
Visst är det lite anorlunda.

VIDAR
Men det är ju touch-skärmar, hörlurar och allt möjligt.

DAP
Ja

VIDAR
Okej. Är det någon teknik som ni haft problem med under besöket?

DAP
Nej

VIDAR
Ingenting alls?

DAP
Nej

VIDAR
öööööhhhm. Har ni haft problem med något annat under besöket?

DAP
Nej, eller det skulle vara att ungarna springer iväg och gömmer sig.

VIDAR
Haha. Vad gillade du mest under besöket än så länge? Nåt speciellt som du fattat tycke för?

DAP
Nej inget speciellt.

VIDAR
Om du skulle få välja några teoretiska saker, är det någon teknisk sak som du skulle vilja lägga till museumet? Du kanske kan ha GPS sändare som man kan sätta på sina barn så man vet var de är och så får du en platta som visar var dina barn är.

DAP
Det skulle vara praktiskt.

VIDAR
Sulle det vara bättre än t.ex. en pall som förljer efter en så du kan sätta dig var du vill. Så behöver man inte bära på en stol.

DAP
Det känns som att det behöver jag inte.

VIDAR
Okej, vad sägs om t.ex. en app i mobilen som håller koll på var du är och därför visar vad som finns i närheten eller t.ex. förklara om sakerna i närheten

DAP
Nej, det känner jag inte som man behöver
Det är ingenting jag saknar direkt.

VIDAR
så GPS på barnen alltså.

DAP
det skulle väl vara det.

VIDAR
Okej tack så mycket, då är jag klar.

DAP
ok bra hej då.




Det var allt
Vidar out

Reflektion och state-of-the-artanalys

Reflektion kring den genomförda intervjun

En observation som jag gjorde under intervjun var att i princip alla museibesökare gick runt i smågrupper med en till två föräldrar och minst ett tillhörande barn. Det var tydligt att Polismuseet riktar sig till barn och familjegrupper, vilket också framgick av intervjun då den intervjuade berättade att hen var där med sitt barn för att delta i en barnaktivitet på museumet.

När det gäller Polismuseets geografiska läge, så verkar det vara lätt att hitta till eftersom det ligger relativt centralt vid Gärdet, alldeles intill Tekniska museet, Sjöhistoriska museet och Idrottsmuseet. Den intervjuade personen sade sig därför inte ha haft problem med att hitta dit helt utan att använda en teknisk lösning. Således behöver kanske inte vårt arbetes största fokus ligga på att utveckla den aspekten.

Polismuseet var fullt av diverse tekniska inslag, vilket den intervjuade personen hade lagt märke till, men hen såg inget dålig med tekniken. Vidare såg hen inte några direkta fördelar med den redan existerande tekniken, utan förhöll sig neutral till den teknik som hen inte hittade några direkta brister i. Helhetsintrycket verkade däremot vara väldigt positivt, och eftersom så stor del av museumets installationer var tekniktunga, så bör även intrycket av dessa ha varit positivt eftersom de inte upplevdes som hindrande, eller utstickande. Det är därför viktigt att tekniken förblir fungerande.

State-of-the-artanalys

Ett av de tekniska inslagen som var mest förekommande på Polismuseet var tryckkänsliga datorskärmar som hade placerats ut vid många av de objekt som ställdes ut samt vid flera andra strategiska ställen runt om i museumet. De tryckkänsliga datorskärmarna hade olika uppgifter, men utformningen var densamma runt om i museumet, vilket inger en viss trygghetskänsla i det att besökaren lätt kan identifiera dessa.

Vissa av dessa skärmar visade information i form av text eller rörlig grafik, medan vissa tillät användare att interagera med dem för att svara på frågor vars svarsstatistik sedan visades på skärmen. En del av datorskärmarna huserade även simpla typer av datorspel där en museibesökare till exempel kunde sätta ihop en egen polisuniform från ett antal digitala klädesplagg.

Många av dessa fungerade bra, och är säkert hyfsat underhållande under en kortare stund, men en av datorskärmarna fungerade inte alls. Den felande skärmen var troligen den mest använda eftersom den låg närmas museumets ingång, och alla besökare tvingas passera den, men hur man än gjorde, så gick det inte att markera de valbara alternativ som visades på skärmen. Muspekaren följde tryckrörelsen i horisontell led, men var fast i vertikal led i toppen av skärmen. Detta orsakade viss frustration eftersom jag – liksom andra besökare – förväntade mig att tekniken skulle fungera.

Ytterligare problem som kunde identifieras var att den applikation som kördes i datormiljön inte blockerade anrop till det underliggande operativsystemet, utan vissa gester tillät att användaren gick ur helskärmsläge och kunde flytta runt det programfönster som dök upp. Detta är inte särskilt bra eftersom en illvillig, eller tekniskt okunnig, besökare kan lyckas förstöra upplevelsen för andra. Vidare hade vissa av skärmarna sina kontrollknappar blottade – om än något dolda – vilket betyder att det var lätt att som besökare stänga av dessa eller ändra färginställningarna.

För mig står det därför klart att dessa pekskärmar kunde förbättras eftersom de ändå bidrar till museumets tekniska tillgångar. En lösning är att designa ett eget gränssnitt för hur skärmarna ska hanteras och sedan blockera all yttre åtkomst som reducerar hållbarheten. Detta är kanske ekonomiskt påfrestande eftersom det kräver en omorganisation av programvara och hårdvarukonfiguration för samtliga pekskärmar runt om i museumet.

En annan lösning, som även kan användas tillsammans med den första lösningen, är att man som museum kan ha en mobilapp som kan användas i museibesökarnas egna mobiltelefoner. Om man väljer att göra detta minskar kraven på den hårdvara som finns ute bland besökarna, samtidigt som det tillåter flera besökare att använda samma interaktiva funktion på samma gång istället för att de behöver vänta på andra. Dessutom ökar det hygienen på museumet eftersom besökarna då inte tvingas ta på samma datorskärmar, vilket annars kan bidra till smittspridning. Således verkar detta vara en hyfsat bra lösning som tål att utforskas mer.




Peter Jonsson

Transkriberad intervju på Polismuseet 8/2-2015

Varför har du valt att besöka det här museumet idag?

För att jag har ett barn som ville vara här och lösa det mysteriet som de har gömt här. Det är en aktivitet för barn helt enkelt.

Var det lätt att hitta hit och hur hittade du hit?

Ja. Man åker buss 69 till framför dörren.

Du behövde inte någon teknik för att hitta hit?

Nej.

Har du använt någon teknik inför besöket, eller räckte den information som du redan visste?

Nej, det har jag inte gjort.

Vad är det för teknik som du har upplevt under museibesöket?

Ja, det verkar vara så väldigt mycket teknik här överallt. Det är lurar överallt. Ja, men det är intressant.

Tycker du att tekniken har förbättrat din upplevelse av museumet?

Det vet jag inte. Det tror jag inte.

Upplever du att tekniken har varit till någon nackdel?

Nej, jag tycker att museumet måste vara, ja bilden av vad man har av ett museum. Att det är gamla grejer som man upplever. Historian – vad som har varit tidigare och hur det har gått hittills. Det är de stegen som man har tagit under utvecklingen. Här ser man det inte riktigt, men det är ändå ett riktigt informationsrikt museum kan man säga.

Finns det något som har fungerat dåligt med tekniken?

Nej, det vet jag inte. Det tror jag inte.

Finns det några andra problem här som du har upplevt som inte är relaterat till tekniken?

Nej, allt har fungerat bra.

Vad uppskattar du mest med museumet?

Ja, allt. Det är en sammanhängande samling av pusselbitar som ja, allt, det är bra.



Något som kan sägas om intervjun är att den blev relativt kort eftersom den intervjuvade personen var där med ett mindre barn som hen var tvungen att följa runt under en aktivitet under ledning av personalen på Polismuseet.
En state-of-the-artanalys kommer inom kort tillsammans med en reflektion över intervjun och den information som kan erhållas från den likväl hur den kan komma till nytta i en praktisk tillämpning.

Peter Jonsson

Byte av museum och sammanfattning

Från början hade vi tänkt att vi skulle intervjua personer på Stockholms läns museum. När vi skulle besöka museet och intervjua personer var detta fortfarande vår tanke och därför åkte vi först dit. När vi kom till museet var det dock praktiskt taget ingen där. Vi stannade där och väntade på personer att intervjua, men efter en timme då de enda andra besökarna var två ensamma föräldrar med ett respektive två små barn gav vi upp, då vi behövde minst fyra personer att intervjua. Istället åkte vi till Polismuseet vid Gärdet.

På Polismuseumet vände vår lycka, och vi hittade ett tillräckligt stort antal människor att intervjua om tekniken som fyllde museumet. Vidare gick vi runt och granskade de tekniska lösningarna vid samtliga installationer under cirka en timmes tid. Detta gav oss mer råmaterial att använda inför våra analyser av befintliga lösningar och hur de kan förbättras.

Båda muséerna var teknikfyllda och båda skulle kunna göras bra analyser på, tydligen så krävs inte bara teknik för att locka kunder dock.

Efter besöket på polismusumet så satte vi oss på ett fik och diskuterade oss igenom olika idéer. Det fungerade bra och vi har redan ganska bra koll på vad vi vill göra.

E4 out

Intervju från Polismuseet

Transkribering av intervjun på Polismuseet:

Ylva: Hur hittade ni hit? Var hörde ni talas om det här museet?

Anonym: Ja… Via internet kan vi väl säga.

Ylva: Var på internet? Var ni inne på museets hemsida?

Anonym: Nej, det var jag inte. Det var någon kulturhemsida över museer och liknande i Stockholm.

Ylva: Var det lätt att hitta information om museet på den hemsida ni kollade på?

Anonym: Ja, vi hittade lätt både öppettider och vägbeskrivning.

Ylva: Har du sett och/eller använt någon teknik här på museet som du har uppskattat?

Anonym: Ja, det var ju roligt med polisradion där man fick vrida och trycka på knappar. Och så var ju det här också intressant, med alla hörlurar som man kan lyssna på olika händelseberättelser och beskrivningar.

Ylva: Och allting har varit lätt att förstå vad man ska göra?

Anonym: Det mesta, det var någon sak i början… Jag tror det var en touchskärm som jag aningen inte förstod mig på eller så var det något fel på den.

Ylva: Har det varit något annat som inte fungerat?

Anonym: Nej, jag har i och för sig bara gått runt i drygt halva museet, men jag tycker att all teknik jag stött på har fungerat som den ska.

Ylva: Finns det någonting, någon teknisk pryl eller något annat som hade underlättat ditt besök?

Anonym: Inte som jag upplevt hittills. Det skulle vara…

Ylva: Det skulle vara vad?

Anonym: Nej, jag glömde bort vad jag tänkte.

Ylva: Är det någonting här du har uppskattat mer än något annat?

Anonym: Nej, det tror jag inte. Eller, det skulle vara den här mysteriesaken de har för barnen. Så kan jag gå runt och titta på det jag tycker är intressant medans William, mitt barnbarn, kan hålla på mer med det. Det blir roligare för honom än att bara gå och kolla på allting, även om det finns flera intressanta saker även för barn.

Ylva: Skulle du rekommendera museet till andra?

Anonym: Jo, men det skulle jag.

Ylva: Skulle du rekommendera det till andra när du träffar dem eller lägga upp på Facebook eller liknande medie?

Anonym: Nej, även om jag till slut gått med i det där så skulle jag inte lägga upp på Facebook. Men jag skulle rekommendera det till vänner när jag träffar dem. 

Från min intervju och från det jag sett på museet så är museet på det stora hela väldigt genomtänkt och de utnyttjar teknik på många ställen. Även hemsidan är väldigt lätt att navigera sig fram på.
En sak jag dock reagerade på var den stora mängden hörlurar som satt fast i väggarna vid nästan varje text vid varje monter.



Detta fick mig att börja fundera på hur man skulle kunna göra hela systemet med hörlurar smidigare.

I dagens samhälle har en väldigt stor del av befolkningen smartphones och det blev utgångspunkten för min idé. Det skulle vara smidigare förmodligen även billigare i längden att istället för att ha hörlurar överallt ha en app man kan ladda ned till mobilen/ surfplattan och därifrån kunna lyssna på berättelserna som man nu har en hörlur för varje text. Dessutom tror jag att det skulle vara enklare att underhålla museet och hålla fler tillfälliga utställningar och man inte behövde montera in all utrustning i tunna väggar för varje ny sak.
Med en app skulle man t.ex. bara kunna skanna en QR-kod eller något liknande för att lyssna på det man vill lyssna på och även ha mer djupgående information om olika händelser som det står korta sammanfattningar om på museet. Jag tycker nämligen att det är väldigt bra att det är korta, tydliga sammanfattningar på museet, åtminstone jag blir lättare uttråkad om det är långa stycken med liten text. Men samtidigt tycker jag det skulle vara bra att ha möjlighet att direkt kunna få veta mer om något man blir speciellt intresserad av.

Ylva Langett