Inför läseseminarium 2

Imorgon är det dags för läseseminarium 2 i MDI-kursen. Det är därför hög tid att reflektera över innehållet i kurslitteraturen – i synnerhet boken Interaction Design - Beyond Human-Computer Interaction, 3rd Edition (2011) av Preece, J., Rogers, R., Sharp, H. Nedan följer mina egna tankar om materialet.

Liksom jag nämnde tidigare i mitt inlägg inför läseseminarium 1, så är quick and dirty evaluation något som jag finner väldigt intressant, och mitt intresse för ämnet har knappast minskat. Tillsammans med viss usability testing tror jag att det är möjligt att skapa i princip vad som helst och sedan tillämpa prototyping. Visserligen ska vår slutliga produkt inte vara helt fungerande, och således får kanske användarvänlighetsdelen helt utvärderas av oss, vilket troligen resulterar i en mindre fungerande prototyp i slutändan, men den fältstudie som vi har utfört bör kunna stå som en stabil bas tillsammans med de personas, scenarios och pain points som vi har tagit fram. Möjligen kan ramverket DECIDE underlätta processen något, men utvecklingsstegen känns ändå rätt så klara: iteration är a och o. I andra projekt kan nog även GOMS hjälpa till, men för vårt projekt känns det som om det skulle kunna stå i vägen för något annat, men det ska bli intressant att prata med gruppen om eventuella användningsområden.

Något som också märks mer och mer allteftersom projektet fortgår är den extrema vikten av kommunikation mellan alla involverade parter. Något som slog mig för inte allt så länge sedan var till exempel hur enkelt det var att arbeta fram två personas, fyra olika scenarios och en hel drös med pain points samma vecka. Det var inget som jag kanske tänkte på då, men eftersom kursboken behandlar just vikten av kommunikation – dock mest i form av strukturerade och ostrukturerade intervjuer och införskaffning av information genom andra källor – har jag börjat uppskatta den delen betydligt mer än tidigare.

Min fråga till gruppen är som följer: hur många bör man vara inom en utvärderingsgrupp för att tillsammans kunna hitta så många brister på ett så effektivt sätt som möjligt?

Peter Jonsson