Emmas Intervjureflektion

Reflektion av intervju

Även om vi inte såg några vuxna på muséet som var där utan föräldrar så var jag den enda som lyckades fånga en förälder med sitt barn; alla de andra föräldrarnas barn var på guidad tur tror jag. Barnet svaret inte på så många av frågorna, vilket inte är konstigt då frågorna var kring teknik, något som barnen inte tänker på så mycket.

Denna förälder verkade tycka att besöket skett utan problem så här långt. De hade också uppmärksammat den mesta av tekniken som fanns, utom filmerna då.

Det som barnen tyckte var roligast var att lösa fall och polisbilen. Även om vi inte ställt upp en hypotes så gissade vi nog att fallen och polisbilen var de roligaste för barnen. Från min intervju fick jag inte ut vad föräldern tyckt bäst om, något som jag kanske borde ha frågat om.

Jag vet inte om det finns något mer att säga om intervjun. Jag skulle kunna ha frågat något om hur de upplevde hemsidan, men jag gick ganska mycket efter manus, och ville inte heller dra ut på intervjun.

State-of-the-art-analys

Jag var inte själv inne i barnavdelningen, så jag vet inte hur pass tekniskt fallet där inne var. Om det var teknik inblandad så var den nog inte elektronisk. Ute i muséet verkade de också ha ett fall, för på ett ställe såg vi ett fotsteg, ett förstoringsglas och en kort text om var man skulle fortsätta leta, och det såg väldigt intressant ut för ett barn.

En annan ska som vi såg på muséet var en guidad tur för barn, eller det var snarare ett mysterium som skulle lösas med hjälp av barnen. Även om vi då som sagt inte såg så mycket av fallen på muséet, så verkade det vara ett väldigt bra och intressant upplägg på det vi såg.

Med utgångspunkt i att jag tror att poliser använder mer elektronisk teknik när de löser fall "på riktigt", så tror jag att man skulle kunna göra fallen på muséet ännu roligare att lösa om man la in mer elektronisk teknik.

Jag har flera olika tankar på hur det skulle kunna göras. Ett första förslag är att barnen får hjälp av en GPS när de letar ledtrådar på muséet, t.ex. så att varje gång de får en ny ledtråd läggs en position in i kartan. Ett annat förslag är en handdator/kamera som kan användas för att identifiera vems ett fingeravtryck eller fotavtryck är genom att fotografera det (alltså så klart inte på riktigt utan för fiktiva personer i fallen). En handdator skulle också användas till att visa filmer och berätta historien i fallen, istället för att ha text som den vi såg vid fotsteget och förstoringsglaset på muséet.

För att en handdator skulle passa barn så måste den vara väldigt enkel att använda. Om den skulle vara en kombination av de tre förslagen som jag nyss nämnde, skulle den t.ex. plinga när man kom till ett visst ställe i muséet och då visa en film med info om vad man ska göra som nästa steg i fallet. Filmerna som den visar kan ju också vara informativa, som en del av muséeutsställningen.

Jag tror på min idé i alla fall, och hoppas att det är något som vi kan bygga vidare på.

Emma Nimstad